Där en känsla av hjälplöshet – att jag måste förlita mig på andra hela tiden. Jag kan ju vara med. Ändå blir jag utanför hela tiden. Helt i onödan.

Jag minns första gången, efter att jag förlorat hörseln, som jag skulle åka iväg på konferens tillsammans med mina kollegor. Det hade blivit möjligt tack vare att jag kunde boka en skrivtolk som skulle närvara under hela dagen. Utan tolk kunde jag inte längre hänga med i gruppsamtal och på föreläsningar. Med nöd och näppe klarade jag av enskilda samtal, men ofta blev det missförstånd även då. Därför kände både jag och mina kollegor en enorm glädje över att jag kunde vara med. Det gick att jobba tillsammans med mig igen!

När vi kom fram visade det sig att tolken var sjuk. Mina kollegor tittade oroat på varandra när jag uppgivet förklarade att jag måste åka hem igen.

En av mina kollegor hjälpte mig att boka en taxi. Eftersom jag inte hör något alls var hon dessutom tvungen att åka med mig hem igen för att se till att jag kom hem ordentligt. Jag kände mig hjälplös och gråtfärdig. Jag hade en livlina till delaktighet, men den klipptes av när tolken försvann. Nu var vi tillbaka på ruta ett igen och dessutom blev hela konferensen försenad - på grund av att jag inte hörde.